Jordskreds seger för Cristina i Argentina

Cristina Kirchner tog hem en överlägsen seger i presidentvalet i Argentina. Hon blev omvald med över 53 procent av rösterna. Avståndet till tvåan socialisten Hermes Binner blev också stort, hela 37 procentenheter. Cristina som man kallar henne i Argentina kommer även att ha egen majoritet i parlamentet.

Presidentens popularitet kan förklaras med den höga ekonomiska tillväxten de senaste åren. I år kommer den att hamna på 9 procent. Den globala finanskrisen rör inte Argentina och enligt bedömare kan landets ekonomiska tillväxt bara jämföras med Indiens eller Kinas.

Hemligheten bakom Argentinas stadiga ekonomi är sojaproduktionen. Exportintäkterna har bidragit till att landet kunnat betala av räntan på sin utlandsskuld och satsa på sociala program. 

Argentina lägger idag 14,7 procent av sin budget på utbildning, medan lite mer än 5 procent går till hälsovården. Den mest akuta fattigdomen bekämpas med familjebidrag och andra statliga program. Fattigdomen som legat på 54 procent under krisåren 2001-2002 har minskat till 10 procent enligt officiell statistik.

Den goda ekonomin har hjälpt henne att fatta populära beslut som t ex införande av ett barnbidrag som omfattar 3 miljoner barn, utdelningen av en miljon laptops bland gymnasieungdomar samt en höjning av pensionerna som kommer 2,5 miljoner pensionärer till del.

Hon tar också tagit fördel av det faktum att oppositionen är splittrad och mycket svag och har egentligen väldigt lite att komma med. Cristina har ridit på en sympativåg efter hennes makes och tidigare president Nestor Kirchners bortgång för ett år sedan. I alla politiska tal har hon hänvisat till ”honom” och byggt upp en känsloladdat dramaturgi.

Cristina har också varit konsekvent i kampen för rättvisa när det gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna som begicks under militärdiktaturen och har kunnat rida fram på känslan av att det faktiskt går bra för landet. Nu måste hon förvalta det förtroende hon fått. Argentinarna följer henne med intresse, spänning och att döma av valresultatet mycket entusiasm.

Publicerade i Global Finland 25-10-11

Brasilien vill göra upp med sitt förflutna

 Det blåser nya vindar i Brasilien även vad gäller de mänskliga rättigheterna. Efter många turer och returer beslutade andra kammaren i det brasilianska parlamentet att en sannings-kommission skall bildas för att utreda de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under militärdiktaturen (1964-1985). Nu måste senaten säga sitt, men man tar för givet att beslutet går igenom.

Nu tar Brasilien ett historisk steg och mycket beror på presidentens Dilma Rouseffs engagemang i frågan. Hon beordrade kongressen att skynda på beslutet efter åratal av politiska diskussioner. Hon själv fängslades och torterades under militärdiktaturen. I bakgrunden finns militärerna som fruktar rättsprocesser för mord och tortyr och politiker som inte vill röra alldeles för mycket i det förflutna.

Sanningskommissionen kommer inte att ha domstolsbefogenheter för att döma de skyldiga. Dess uppgift blir bara att lämna en rapport till staten. Många ser detta som en svaghet och regeringen hade tidigare gjort klart att en amnestilag från 1979 som skyddar militärerna skall respekteras. Människorättsgrupper hävdar å sin sida att de bevis som kommissionen kan ta fram kommer att användas för att inledda rättsliga processer mot militärerna.
”Vi kommer att kämpa för att ställa de skyldiga inför domstol, vi vill att sanningen ska fram och vi vill också ha rättvisa”, säger advokaten Modesto da Silveira som försvarade politiska fångar under diktaturen.

Interamerikanska Domstolen för de Mänskliga Rättigheterna förklarade förra året att amnestilagen från 1979 kan inte ha någon rättslig verkan. Diktaturen i Brasilien var inte lika blodig som den i Chile eller i Argentina men brotten begicks. Enligt människorättsgrupper dödades mellan 400-450 vänsteranhängare och cirka 160 är fortfarande försvunna. Tortyr var satt i system, många människor fängslades och många fick gå i exil. Nu kan Brasilien göra upp med sitt förflutna. Frågan är bara om den politiska viljan räcker och att man är beredd att löpa linan ut.

Eduardo Berezán

Publicerade i Global Finland 4.10.2011

Entreprenörer efterlyser politisk vilja

Mer än 80 000 små och medelstora företagare från Honduras, El Salvador, Nicaragua och Guatemala går genom en utbildning för att förbättra sina möjligheter på marknaden.

De lär sig allt från administration till försäljning. Utbildningen pågår i tre år och stöds av IFAD, FN:s Internationella jordbruksutvecklingsfond. Syftet med initiativet på längre sikt är att skapa nya arbetstillfällen, öppna vägen till livsmedelssäkerhet och förändra livskvalitén.
Projektet kräver samarbete mellan många aktörer. Till exempel måste staterna med investeringar i infrastrukturen medan marknadskunskap behövs från den privata sektorn.
Problemet är att politiska åtgärder som skulle stimulera entreprenörerna saknas. Det behövs både möjligheter och incentiv för att mindre företag, oavsett sin storlek, ska kunna agera flexiblare och snabbare på marknaden.

Efterfrågan på Centralamerikas produkter är stor, men småföretagare vill ha utbildning inom administration och försäljning. Bild: flickr John Donaghy

Företagare vet behoven

Företagarna har ofta brist på kapital, vilket påverkar deras produktivitet. Till exempel i El Salvador utgör de små och medelstora företagen 99 procent av alla bolag i landet. Två tredjedelar av arbetstagarna jobbar hos dem. De har mer än 174 000 anläggningar och lokaler.
Företagarna efterlyser mjuka lån. De talar också om åtgärder som kan minska det teknologiska gapet. De vill ha mer utbildning inom administration och försäljning. IFAD:s projekt kommer därför lägligt, just utbildningen verkar vara både nyckelfrågan och den stora utmaningen för människorna i regionen.
Det finns viss orsak till optimism. Centralamerika har potential, bland annat är efterfrågan på regionens produkter stor. Panamakanalen håller på att byggas ut vilket ökar möjligheterna till nya investeringar och arbetstillfällen. Regionen har också träffat ett frihandelsavtal med EU.

Eduardo Berezán

Publicerade/16.6.2011/Global Finland

 

Rättvisan hinner i kapp bödlarna

Domstolen är sprängfylld av människor. Där finns släktingarna till både offren och förövarna. Spänningen ligger i luften men också sorg och förtvivlan. Bödlarna sitter tillsammans och från min plats i rätten kan jag se rakt in i deras ögon. Jag ser kylan, hatet men även förvåning. För mer än trettio år sedan kunde de bestämma över liv och död och nu sitter de där och ska dömas för brott mot mänskligheten.

Det handlar om El Vesubio, ett koncentrationsläger i militärdiktaturens Argentina på 70-talet.  Bara i El Vesubio försvann mer än 1 500 människor.Där sitter f.d. generalen Héctor Gamen, f.d. översten Hugo Pascarelli och fem militärer till. De är anklagade för 156 fall av tortyr och mord. De lyssnar på domarna, verkar nervösa och deras blickar är liksom tomma, jag undrar vad de tänker: ångrar de sig?  

Generalen och översten får livstidfängelse och de andra fem får sitta inne mellan 18 och 22 år. Människorna i rätten protesterar, de ville ha ännu hårdare straffar. Men de anklagade är alla gamla nu och kommer förmodligen att dö i fängelse. 28 år har gått sedan demokratin återinfördes i Argentina men såren efter militärdiktaturen är fortfarande öppna. Officiellt har 13 000 människor försvunnit under militärernas tid vid makten, 1976–1983, men människorättsorganisationer räknar antalet försvunna till 30 000.

1986 dömdes de högsta militära ledarna som stod i spetsen för kuppen till långa fängelsestraff. Men strax därpå, och som ett resultat av militära påtryckningar, antogs två amnestilagar. Några år senare blev alla som dömts benådade. Högsta domstolen beslutade 2007 att dessa åtgärder stred mot författningen. Beslutet öppnade äntligen vägen för rättvisan och nu är cirka 1 500 militärer häktade och i väntan på rättegång. Det har varit många turer och returer, det har tagit tid men Argentinas öppna sår kan nu kanske börja läka en gång för alla.
EDUARDO BEREZÁN

Publicerade i Global Finland 11.8.2011

Lattarinaiset astuivat politiikan näyttämölle

Global Finland /Blogi, 29.7.2011

Boliviassa puolet Evo Moralesin hallituksen ministereistä on naisia. Naapurin jätti Brasilia on vähän jäljessä, mutta maan naispresidentti Dilma Rouseff lienee tyytyväinen, sillä miltei 30 prosenttia ministereistä on naisia. Myös naapurimaa Argentiinalla on naispresidentti, ja maan parlamentissa naisten osuus on noussut neljästä prosentista 39:ään prosenttiin. Naiset ovat ryhtyneet hyökkäykseen miesten muutoin niin hallitsemassa politiikassa Latinalaisessa Amerikassa.

Mabel Bianco naisten oikeuksia puolustavasta FEIM-järjestöstä Buenos Airesissa kertoo innostuneena uusista tuulista. Hyvänä esimerkkinä hän mainitsee Chilen entisen presidentin Michelle Bachelletin, mutta puhuu lämpimästi myös Costa Rican Laura Chinchillasta ja jopa Keiko Fujimorista, joka pyrki hiljattain Perun presidentiksi. Naiset ovat näkyvästi mukana myös parlamenteissa ja kunnissa. Tämä on epäilemättä naisten vuosikymmen Latinalaisessa Amerikassa, Mabel Bianco sanoo.

Kehityskulku kiteytyy Michelle Bachelletissa. Hänestä on tullut tärkeä naisjohtaja koko alueella ja hänen eläkeuudistuksensa painii omassa sarjassaan. Uudistus paransi kaikkien pienituloisten chileläisten taloutta, mutta nosti ennen kaikkea naisia köyhyydestä. Monet naisten oikeuksien puolustajat sanovat, että se on tärkeintä mitä Latinalaisessa Amerikassa on tapahtunut viime vuosina.

Yhtenä syynä naisten poliittisen osallistumisen lisääntymiseen ovat parantuneet sosiaaliset olot; naiset ovat aiempaa korkeammin koulutettuja ja heitä on entistä enemmän mukana työelämässä. Myös muuttuneet asenteet naisjohtajia kohtaan vaikuttavat osaltaan.

Latinalaisen Amerikan naiset ovat tehneet urakalla töitä puolueissaan ja yhteiskunnallisissa liikkeissä ja päässeet mukaan poliittisiin valtarakenteisiin. Se on hyväksi alueelle, se on kohentanut tasa-arvoa ja se antaa toivoa paremmasta tulevaisuudesta.
Eduardo Berezán  
Ruotsinkielisen tekstin toimitti suomeksi Marja-Leena Kultanen

Tiempos duros en Argentina, memorias de un pionero sueco en la patagonia

La Secretaría de Cultura de la Provincia de Chubut  acaba de publicar

la traducción del sueco al castellano del libro de Oscar Lundqvist Hårda tag i Argentina.

El trabajo me  llevó su tiempo pero finalmente se  pudo terminar. Tiempos duros en la Argentina, ese es su título en castellano, es una especie de puente a la historia y al encuentro de culturas diferentes. La que sigue es una parte de mi prólogo;   

Oscar Lundqwist llegó a la Argentina a punto de comenzar el siglo veinte. Con apenas 20 años y como marinero ya había recorrido buena parte del mundo. Un hecho fortuito cambió su destino y lo condujo finalmente a la Patagonia una tierra virgen y llena de promesas. La Argentina de aquel entonces todavía no había cumplido su primer centenario y recibía a

inmigrantes de todo el mundo que se establecían a lo largo y ancho del país. Entre 1870 y 1914 ingresaron a la Argentina aproximadamente seis millones de extranjeros, la inmensa mayoría de ellos europeos: principalmente españoles e italianos, pero también franceses, suizos, alemanes, rusos, polacos y suecos. Los inmigrantes aceleraron el proceso de urbanización y  modificaron política, social y culturalmente el país. Había algunos suecos en Buenos Aires y un grupo importante en la provincia de Misiones. Atraídos por la actividad comercial de Oscar Lundqwist una decena de suecos llegaron hasta la patagonia. Emprendedor nato como tantos que se afincaron en el sur argentino, Oscar era inquieto, curioso y abierto al contacto con la gente. Su relato está estructurado en forma de anécdotas y tiene el color y la crudeza de una visión del mundo donde la perspectiva escandinava y europea de la época está siempre presente. El relato nos lleva por caminos hasta entonces nunca recorridos y nos habla de encuentros entre culturas, vivencias compartidas y sueños de progreso. Oscar Lundqwist fue testigo del nacimiento de la ciudad de Comodoro Rivadavia y su almacén de ramos generales, el almacén de los suecos, dio origen a un pueblo, Gobernador Costa. Tiempos duros en Argentina es un relato autobiográfico  que desde un rincón de la  inmensa geografía sureña  deja un valioso testimonio de la Patagonia y de la Argentina de aquel entonces.

/Eduardo Berezán

www.sueciaenargentina.com.ar/historia/cuentos.html
http://chubutbusiness.com/

Latinamerika: Kvinnor intar den politiska scenen

EDUARDO BEREZÁN
publicerade i Global Finland / 26.7.2011
I Bolivia är hälften av alla ministrar i Evo Morales regering kvinnor. Kolossen Brasilien ligger lite efter, men den kvinnliga presidenten Dilma Rouseff måste ändå vara nöjd, nästan 30 procent av hennes ministrar är just kvinnor. Grannen Argentina har en kvinnlig president och de argentinska kvinnorna har ökat sin närvaro i parlamentet från 4 till 39 procent. I den annars så mansdominerade latinamerikanska politiken är kvinnorna verkligen på offensiven. 

Mabel Bianco från kvinnorättsorganisationen FEIM i Buenos Aires, berättar entusiastiskt om det nya som sker. Son ett gott exempel nämner hon Chiles f d presidenten Michelle Bachellet, men hon talar också varmt om Laura Chinchilla från Costa Rica och även om Keiko Fujimori som nyligen försökte bli Perus nye president. Kvinnorna är också starkt representerade i parlamenten och i kommunerna. Det här är utan tvekan kvinnornas årtionde i Latinamerika, säger Mabel Bianco.

Just Michelle Bachellet är något av ett latinamerikanskt paradigm. Hon har blivit en viktig kvinnlig ledargestalt i regionen och hennes pensionsreform står nästan i en klass för sig. Reformen förbättrade ekonomin för alla chilenare som haft låga inkomster men framför allt hjälpte kvinnorna att komma ur fattigdomen. Flera kvinnorättskämpar säger att detta är just bland det viktigaste som skett i Latinamerika de senaste åren.
En förklaring till det ökade kvinnliga politiska deltagandet i Latinamerika är att de sociala villkoren har förbättras, kvinnorna har haft tillgång till högre utbildning och det finns fler kvinnor i arbetslivet. En förändrad allmän attityd till kvinnligt ledarskap har också spelat in.

Kvinnorna i Latinamerika har arbetat hårt inom partier och sociala rörelser och fått tillgång till den politiska maktstrukturen. Det har blivit bättre i regionen, det är lite mera jämlikt och det inger förhoppningar inför framtiden.