Bernadotte och monarkiprojektet i La Plata-länderna

"Över femtusen milissoldater från provinsen inställde sig till häst, rustade med spjut, svärd och en del med gevär; envar med de inhemska jakt- och krigsredskapen: rep och boleadoras… [det sistnämnda ett kastvapen och fångstredskap som användes för att fånga in djur genom att sno sig runt djurens ben] Glädjetårarna och entusiasmen gav denna ceremoni en högtidlig karaktär som intensifierades av den lyckosamma idén man fått att samla folket på samma fält där den spanske generalen Tristáns trupper fyra år tidigare besegrats av patrioterna.

Där svor de nu, på sina stupade vapenbröders självaste dödsplats, att de med sitt eget blod skulle försvara fäderneslandets självständighet." Texten, som tillhör den svenske kaptenen Johan Adam Graaner, beskriver folkfesten i Tucumán den 25 juli 1816 som hölls för att fira självständighetsförklaringen som ägt rum två veckor tidigare. Graaner blev vittne till dessa dagars tilldragelser och var kanske den ende utlänningen på plats i Tucumán när nationen förklarades självständig. Hans närvaro var dock inte något tillfälligheternas spel. Han hade fått ett konkret uppdrag av Sveriges kronprins, Carl Johan Bernadotte.

Efter slaget vid Waterloo 1815 hade Europas karta ritats om och för Bernadotte, denne lysande militär och jakobin, hade sakernas tillstånd inte riktigt blivit som han tänkt sig. Kronprinsen kände sig inte säker i Sverige. Landet var märkt av politisk instabilitet och palatsintriger, och som om detta inte var nog klamrade sig Karl XIII, gammal, senil och sjuk, enträget fast vid livet och försköt därmed dagen då Bernadotte skulle kunna få överta tronen. Löftet från tsar Alexander I att erbjuda Bernadotte den franska tronen om han hjälpte till att störta sin tidigare vapenbroder,

Napoleon, hade blåsts bort av historiens nyckfulla vindar, liksom möjligheten att ta över den kejserliga tronen i Tyskland. Detta sakernas tillstånd lämnade ett alternativ kvar för Bernadotte: ett hypotetiskt kungadöme i Rio de la Plata. I mars 1816 försökte de Förenade provinserna påskynda självständighetsförklaringen samtidigt som man febrilt diskuterade det framtida statsskicket. Förespråkarna för en monarki var i majoritet och en av de mest entusiastiska var landets överhuvud, el Director Supremo, Juan Martin Pueyrredón. För Pueyrredón skulle en monarki med en europeisk kronprins från de finaste kungahusen garantera självständigheten i denna del av den Sydamerikanska kontinenten. Kapten Graaner anlände till Tucumán i slutet av maj.

Där håller han möten med kongressens tillfällige ordförande, Pedro Ignacio de Castro Barros, och flera kongressledamöter. Kort därefter reser han till Alto Peru för att besöka trupperna i de norra delarna som inväntade en attack från de spanska styrkorna. Den 15 juni anländer Graaner till Cobos i Salta, ett gammalt spanskt fäste som användes som lägerplats av Martin Miguel de Guemes styrkor. Där möter han slutligen Juan Martin de Pueyrredón. Graaner och Pueyrredón träffades förmodligen vid flera tillfällen.

Det måste nämnas att båda familjerna Bernadotte och Pueyreddon kom från regionen Pau i de franska Pyrenéerna och de kände varandra väl. Det står inget om det i de svenska källorna men under dessa möten torde Graaner ha redogjort för Bernadottes intresse för att kandidera till ett möjligt kungadöme i Rio de la Plata. Det bekräftas av ett brev från den franske översten, Hilaire Le Moyne, till det franska utrikesministeriet, vilken märkt Bernadottes planer. Le Moyne själv hade med sig en kandidat som var ingen mindre än självaste Louis Philippe, hertigen av Orléans, sedermera Frankrikes kung. I februari 1818 dör Karl XIII och efter åtta års väntan kan Bernadotte slutligen överta den tronen i det skandinaviska landet.

Det monarkistiska projektet i Rio de la Plata får även det ett avslut i och med 1819 års konstitution. De svenska och argentinska vägarna korsades oväntat i början av 1800-talet, vilket har frambringat flera frågetecken, från båda sidor av atlanten. Historien lekte för en stund med tanken på att förena en prins osäker på sin framtid och ett land som ville säkra sin frihet. Men vägarna förenades aldrig. Argentina blev republik och i Sverige, under den kalla vintern 1818, inleddes den dynasti som består än idag

Sverige och Argentina – 200 år av relationer

ViTisdagen den 15 mars anordnade ambassaden tillsammans med Universidad de Buenos Aires (UBA) och argentinska utrikesministeriet ett seminarium på temat ”Sverige och Argentina – 200 år av relationer”. Eventet, som ägde rum på UBA:s ekonomiska fakultet, inleddes med anföranden av dekan César Albornoz, minister Conrado solari Yrigoyen från argentinska utrikesministeriet, och ambassadör Gufran Al-Nadaf.

Tisdagen den 15 mars anordnade Svenska ambassaden tillsammans med Universidad de Buenos Aires (UBA) och argentinska utrikesministeriet ett seminarium på temat ”Sverige och Argentina – 200 år av relationer”. Eventet, som ägde rum på UBA:s ekonomiska fakultet, inleddes med anföranden av dekan César Albornoz, minister Conrado solari Yrigoyen från argentinska utrikesministeriet, och ambassadör Gufran Al-Nadaf.

Särskild inbjuden gäst var Latinamerikaexperten Fredrik Uggla, professor vid Stockholms universitet. I ett samtal med den svensk-argentinske journalisten Eduardo Berezán togs flera historiska milstolpar upp i de svensk-argentinska relationerna med tyngdpunkt på den svenske kaptenen Johan Adam Graaners deltagande vid Argentinas självständighetsförklaring i Tucumán den 9 juli 1816. 

Seminariet innehöll även audiovisuella inslag; det visades två förinspelade videointervjuer med expertutlåtanden från ekonomiprofessorn Noemí Brenta och den argentinska diplomaten Mariana Alvarez. Dagen avslutades med en visning av dokumentären Tillbaka till Södern - Vuelvo al Sur; en film om migration, flyktingskap och identitet sammanflätad i tangon. Mer än 100 personer deltog i seminariet, bland dessa från argentinska utrikesministeriet, diplomater, olika NGO:s, akademiker, och representanter från svenska kolonin.