I kväll har musikalen Evita premiär på Malmö opera. Eduardo Berezán skriver om spåren i dagens Argentina av verklighetens Evita och den politik hon kom att företräda.
Hon är i högsta grad närvarande i Buenos Aires. Hon finns nästan överallt trots att det är sextio år sedan hon gick bort. När presidenten har något viktigt att meddela från Casa Rosada, regeringshuset, har hon en bild av Evita bakom sig. Eva Perón, Evita som de fattiga i Argentina kallade henne, lever kvar i ett land förankrat i skuggorna av det förflutna.
Numera blickar Evita ut över Buenos Aires-borna från hälsoministeriets byggnad i stadens centrum. Två jättelika porträtt av henne täcker tio våningar. På byggnadens södra sida syns en leende Evita, på den norra avbildas hon på ett mer militant och klassiskt vis, talande i ett massmöte.
Porträtten påminner om bilden på Che Guevara vid Plaza de la Revolución i Havanna. Evita och Che har en del gemensamma nämnare, båda är argentinare, båda har blivit ikoner men där slutar alla likheter, marxism och peronism står för olika saker.
Placeringen av de enorma Evitaporträtten är inte slumpartad. I augusti 1951 samlades hundratusentals människor vid hälsoministeriet för att förmå Evita att kandidera till posten som vicepresident.
Massan och Evita inledde en känsloladdad dialog som pågick i flera timmar. När natten hade sänkt sig över Buenos Aires tackade hon till sist nej, tårfyllt och med darrande stämma.
Evita hade aldrig en politisk post. Hon förblev den passionerade eldsjälen, länken mellan ledaren och massan.
Evita var ett oäkta barn med en fattig uppväxt på landet. Det sägs att hon i skolan var duktig på att läsa högt, särskilt dikter. Hon var den känsliga flickan som hade talets gåva och som ville bort från fattigdomen. Hon kom till Buenos Aires när hon var 15 och där blev hon inte överraskande skådespelerska.
Det var 1940-tal och andra världskriget pågick för fullt. Argentina styrdes av en militärjunta som satsade på industriell utveckling och sociala reformer. En överste lyste särskilt starkt. Han hette Juan Domingo Perón och kom att leda de sociala förändringar som ökade i takt med den rådande importsubstitutionspolitiken, alltså satsningar på att importera mindre och bygga upp egen produktion.
I följetongernas värld var Evita vid denna tid som radioröst en stigande stjärna. 26 år gammal 1944 mötte hon Juan Perón som då var arbetsmarknadsminister. Så småningom blev han vald till president i allmänna och fria val.
Juan Perón och Evita kom att tillsammans bli en enorm politisk kraft. Medan han skötte regeringsarbetet drev hon fram sociala projekt, engagerade kvinnor i politiken och genom sin Fundación Eva Perón, hennes egen privata stiftelse, stödde hon de fattiga. Hon var outtröttlig och arbetade mellan 16 och 18 timmar per dag, särskilt de sista två åren när hon fått veta att hon var sjuk i cancer. Evita dog i juli 1952, hon var då 33 år gammal.
Den rörelse som Perón grundade och där Evita hade en så framträdande roll har trots alla omvälvningar som landet upplevt aldrig förlorat sin plats i den argentinska politiken.
Tiderna har förändrats men dagens Argentina hämtar en del inspiration från Peróns och Evitas tid. Landets president, peronisten Cristina Fernandez de Kirchner som blev omvald förra året med 54 procent av rösterna, driver fram en politik som precis som på 1940- och 1950-talet har industriell utveckling, sociala reformer och fattigdomsbekämpning som grundpelare.
En omfattande importsubstitution har satts igång och den argentinska ekonomin har vuxit dramatiskt de senaste åren. Den ekonomiska tillväxten låg på runt 8 procent under 2010, som en följd av stigande konsumtion och ökad sysselsättning. Under 2011 fortsatte tillväxten på samma höga nivå, runt 9 procent.
Men peronismen kan också vara annat. Rörelsen hade sin upprinnelse i en militärjunta på 1940-talet, är auktoritär nästan per definition och inrymmer både vänster– och högerfalanger. Peronismen har dessutom en förmåga att anpassa sig efter tidsandan.
Med Carlos Menem, som var president i Argentina från 1989 och tio år framåt, stod peronismen bakom en nyliberal politik där staten avsade sig allt ansvar för landets ekonomi och lät en omfattande privatiseringsvåg svepa in över landet.
Peronismen stod också bakom amnestin till de argentinska generaler som begick brott mot de mänskliga rättigheterna under den militärdiktatur som rådde i Argentina mellan 1976 och 1983. Nestor Kirchner, president i Argentina från 2003 till 2007, och nu Cristina Fernandez de Kirchner, har sett till att generalerna har dömts till långa fängelsestraff.
I dagens Argentina syns Evita på ett sätt som hon inte gjort på decennier. Inom kort pryder hon 100-pesossedeln och ett resande museum visar henne för argentinarna ute i landet. Även om dramaturgin har förändrats och blivit lite modernare har Evita en given plats vid partimöten och regeringssammankomster.
Just nu pågår en renässans för Evita, något av en pånyttfödelse. I denna process upphör hon att vara enbart peronisternas ikon. Hon har sprängt politikens gränser och blivit en del av den argentinska identiteten.
Eduardo Berezán
Publicetad i Sydsvenska Dagbladet
Fredag 14 september 2012
