Entreprenörer efterlyser politisk vilja

Mer än 80 000 små och medelstora företagare från Honduras, El Salvador, Nicaragua och Guatemala går genom en utbildning för att förbättra sina möjligheter på marknaden.

De lär sig allt från administration till försäljning. Utbildningen pågår i tre år och stöds av IFAD, FN:s Internationella jordbruksutvecklingsfond. Syftet med initiativet på längre sikt är att skapa nya arbetstillfällen, öppna vägen till livsmedelssäkerhet och förändra livskvalitén.
Projektet kräver samarbete mellan många aktörer. Till exempel måste staterna med investeringar i infrastrukturen medan marknadskunskap behövs från den privata sektorn.
Problemet är att politiska åtgärder som skulle stimulera entreprenörerna saknas. Det behövs både möjligheter och incentiv för att mindre företag, oavsett sin storlek, ska kunna agera flexiblare och snabbare på marknaden.

Efterfrågan på Centralamerikas produkter är stor, men småföretagare vill ha utbildning inom administration och försäljning. Bild: flickr John Donaghy

Företagare vet behoven

Företagarna har ofta brist på kapital, vilket påverkar deras produktivitet. Till exempel i El Salvador utgör de små och medelstora företagen 99 procent av alla bolag i landet. Två tredjedelar av arbetstagarna jobbar hos dem. De har mer än 174 000 anläggningar och lokaler.
Företagarna efterlyser mjuka lån. De talar också om åtgärder som kan minska det teknologiska gapet. De vill ha mer utbildning inom administration och försäljning. IFAD:s projekt kommer därför lägligt, just utbildningen verkar vara både nyckelfrågan och den stora utmaningen för människorna i regionen.
Det finns viss orsak till optimism. Centralamerika har potential, bland annat är efterfrågan på regionens produkter stor. Panamakanalen håller på att byggas ut vilket ökar möjligheterna till nya investeringar och arbetstillfällen. Regionen har också träffat ett frihandelsavtal med EU.

Eduardo Berezán

Publicerade/16.6.2011/Global Finland

 

Rättvisan hinner i kapp bödlarna

Domstolen är sprängfylld av människor. Där finns släktingarna till både offren och förövarna. Spänningen ligger i luften men också sorg och förtvivlan. Bödlarna sitter tillsammans och från min plats i rätten kan jag se rakt in i deras ögon. Jag ser kylan, hatet men även förvåning. För mer än trettio år sedan kunde de bestämma över liv och död och nu sitter de där och ska dömas för brott mot mänskligheten.

Det handlar om El Vesubio, ett koncentrationsläger i militärdiktaturens Argentina på 70-talet.  Bara i El Vesubio försvann mer än 1 500 människor.Där sitter f.d. generalen Héctor Gamen, f.d. översten Hugo Pascarelli och fem militärer till. De är anklagade för 156 fall av tortyr och mord. De lyssnar på domarna, verkar nervösa och deras blickar är liksom tomma, jag undrar vad de tänker: ångrar de sig?  

Generalen och översten får livstidfängelse och de andra fem får sitta inne mellan 18 och 22 år. Människorna i rätten protesterar, de ville ha ännu hårdare straffar. Men de anklagade är alla gamla nu och kommer förmodligen att dö i fängelse. 28 år har gått sedan demokratin återinfördes i Argentina men såren efter militärdiktaturen är fortfarande öppna. Officiellt har 13 000 människor försvunnit under militärernas tid vid makten, 1976–1983, men människorättsorganisationer räknar antalet försvunna till 30 000.

1986 dömdes de högsta militära ledarna som stod i spetsen för kuppen till långa fängelsestraff. Men strax därpå, och som ett resultat av militära påtryckningar, antogs två amnestilagar. Några år senare blev alla som dömts benådade. Högsta domstolen beslutade 2007 att dessa åtgärder stred mot författningen. Beslutet öppnade äntligen vägen för rättvisan och nu är cirka 1 500 militärer häktade och i väntan på rättegång. Det har varit många turer och returer, det har tagit tid men Argentinas öppna sår kan nu kanske börja läka en gång för alla.
EDUARDO BEREZÁN

Publicerade i Global Finland 11.8.2011

Lattarinaiset astuivat politiikan näyttämölle

Global Finland /Blogi, 29.7.2011

Boliviassa puolet Evo Moralesin hallituksen ministereistä on naisia. Naapurin jätti Brasilia on vähän jäljessä, mutta maan naispresidentti Dilma Rouseff lienee tyytyväinen, sillä miltei 30 prosenttia ministereistä on naisia. Myös naapurimaa Argentiinalla on naispresidentti, ja maan parlamentissa naisten osuus on noussut neljästä prosentista 39:ään prosenttiin. Naiset ovat ryhtyneet hyökkäykseen miesten muutoin niin hallitsemassa politiikassa Latinalaisessa Amerikassa.

Mabel Bianco naisten oikeuksia puolustavasta FEIM-järjestöstä Buenos Airesissa kertoo innostuneena uusista tuulista. Hyvänä esimerkkinä hän mainitsee Chilen entisen presidentin Michelle Bachelletin, mutta puhuu lämpimästi myös Costa Rican Laura Chinchillasta ja jopa Keiko Fujimorista, joka pyrki hiljattain Perun presidentiksi. Naiset ovat näkyvästi mukana myös parlamenteissa ja kunnissa. Tämä on epäilemättä naisten vuosikymmen Latinalaisessa Amerikassa, Mabel Bianco sanoo.

Kehityskulku kiteytyy Michelle Bachelletissa. Hänestä on tullut tärkeä naisjohtaja koko alueella ja hänen eläkeuudistuksensa painii omassa sarjassaan. Uudistus paransi kaikkien pienituloisten chileläisten taloutta, mutta nosti ennen kaikkea naisia köyhyydestä. Monet naisten oikeuksien puolustajat sanovat, että se on tärkeintä mitä Latinalaisessa Amerikassa on tapahtunut viime vuosina.

Yhtenä syynä naisten poliittisen osallistumisen lisääntymiseen ovat parantuneet sosiaaliset olot; naiset ovat aiempaa korkeammin koulutettuja ja heitä on entistä enemmän mukana työelämässä. Myös muuttuneet asenteet naisjohtajia kohtaan vaikuttavat osaltaan.

Latinalaisen Amerikan naiset ovat tehneet urakalla töitä puolueissaan ja yhteiskunnallisissa liikkeissä ja päässeet mukaan poliittisiin valtarakenteisiin. Se on hyväksi alueelle, se on kohentanut tasa-arvoa ja se antaa toivoa paremmasta tulevaisuudesta.
Eduardo Berezán  
Ruotsinkielisen tekstin toimitti suomeksi Marja-Leena Kultanen