KRÖNIKA/OmVärlden
Publicerad: den 18 april 2011
Jag läser inte utan förvåning att mer och mer vapen säljs i världen. Sipri, Stockholms internationella forskningsinstitut konstaterar i en rapport att mitt under finanskrisen 2009 såldes vapen i hela världen för 14,8 miljarder dollar. Det är en ökning med hela 8 procent från året innan. En del av dessa vapen har sålts i Latinamerika och regionens vapenförråd börjar bli överfulla.
Under de senaste sex åren har vapenförsäljningen till Latinamerika ökat med 150 procent jämfört med första hälften av 2000-talet. Bedömarna ser ett viss tävlingsbeteende i regionen men vill inte gå så långt som att kalla det hela för kapprustning. Man vill gärna tro att det hela handlar om att föråldrade vapensystem måste förnyas. Men många anser också att spänningar mellan Colombia och Venezuela, där även Ecuador är inblandat, har bidragit till att mera vapen har köpts i regionen till vapenproducenternas stora glädje.
Medan Chile, Brasilien, Ecuador, Colombia och Venezuela satsar miljarder dollar på nya vapensystem, finns det ett land som gör tvärtom, det är Argentina. Landet lägger bara 0,8 procent av sin BNP på försvaret.
Det slår mig att Argentina med alla sina konflikter och ofullkomligheter ändå skulle vara ett paradis för en fredsaktivist. Försvaret är nämligen lågprioriterat. De tidigare så mäktiga och högfärdiga militärerna är bara en skugga av det de varit och de cirka 55 000 soldaterna som i dag utgör arméns hela styrka skulle inte kunna fylla en större fotbollsarena i Buenos Aires.
Faktum är att om en väpnad konflikt skulle bryta ut skulle landet kunna råka ganska illa ut. Enligt beräkningar skulle till exempel flottan kunna försvara sig bara i två timmar, armén kan göra motstånd i några få dagar och flygvapens stridsmöjligheter med sina föråldrade Mirage-plan, är nästan obefintliga.
Orsakerna till att man lägger så lite resurser på försvaret måste sökas i brotten mot de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturen på 1970-talet, nederlaget i kriget mot Storbritannien om Falklandsöarna/ Malvinas 1982 och även i det stora ekonomiska kollapsen i början av 2000-talet.
Alla tre faktorerna spelar en väsentlig roll i sammanhanget men brotten mot de mänskliga rättigheterna, så brutala och så omfattande, står fortfarande i en klass för sig.
För åtta år sedan inledde den nu avlidne presidenten Nestor Kirchner en process som gjort det möjligt att ställa de som begick övergrepp under militärdiktaturen inför rätta. De lagar som gav militärer amnesti för mord och andra övergrepp upphävdes. Fram till nu har sammanlagt 820 personer ställts inför rätta för brott som begicks under diktaturtiden. Bara förra året dömdes 110 militärer till långa fängelsestraff. Den före detta diktatorn, generalen Jorge Rafael Videla, hör till den skaran och dömdes i december till livstidsstraff för 49 fall av kidnappningar, tortyr och mord.
Militärerna har varit en mäktigt politisk faktor i Argentina. De genomförde under 1900-talet ett tiotal statskupper, styrde och ställde i samhället och kunde lägga mellan 1,5 och 3 procent av BNP på försvarsutgifter. Men efter att demokratin återinfördes 1983 har försvaret minskats drastiskt och 1995 kom kronan på verket då den allmänna värnplikten avskaffades.
Nya nedskärningar av försvaret gjordes för ett par år sedan, och planer på att köpa nytt försvarsmaterial har än så länge lagts på is. I dag går pengarna någon annanstans, argentinarna har nämligen mer angelägna behov än att köpa vapen. Landet har blivit bättre på fattigdomsbekämpning, hälsovård och utbildning och verkar ha döva öron för det vapenskrammel som hörs från grannländerna.
I dagens Argentina löser militärerna sina uppgifter med de medel som står till buds. Det gör de i tystnad, nästan utan protester, lite skamset. Det civila samhället styr över dem, må det alltid förbli så.
Eduardo Berezán
