En uppochnervänd värld

Tidigare krisekonomier i Latinamerika kan idag både sträcka ut en hjälpande hand till och läxa upp krisdrabbade länder i Europa. EU har mycket att vinna på att åter få igång frihandelsförhandlingarna

 

Vi lever i en uppochnervänd värld. Länder som tidigare blev uppläxade av den rika världen för att de var skuldsatta och misskötte sina ekonomier är nu så starka att de kan ge tillbaka.

Så är fallet med Brasilien som kan sträcka ut en hjälpande hand till det krisdrabbade Europa. Landet meddelade nyligen att det ställer upp med pengar till IMF för att stödja krisande euroländer. I utbyte kommer Brasilien att få mer inflytande i valutafonden, lovade IMF-chefen Christine Lagarde, som har varit på rundresa i Latinamerika. Lagarde försökte samla stöd i regionen för ökat globalt samarbete.

Att saker och ting har förändrats visade också Argentinas president Cristina Fernandez de Kirchner när hon talade inför G 20-mötet i Cannes i början av november. Hon pratade bland annat om krisen i Europa och föreslog en återgång till en seriösare kapitalism:

”Detta är ett slags anarki där ingen har kontroll över någonting.”

För tio år sedan upplevde just Argentina sin värsta kris någonsin. Då var det vissa länder i Europa och IMF som pekade med fingret och dikterade vad som skulle göras och inte göras.

Till skillnad från tidigare så upplever Latinamerika nu politisk och ekonomisk stabilitet. Den globala krisen har inte riktigt nått hit. Tillväxten i regionen har varit konstant de senaste åren och fattigdomen fortsätter att minska.

En rapport från FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika, Eclac, som nyligen publicerades, visar att fattigdomen har gått ner från 48 till 31 procent, den lägsta noteringen på tjugo år. Peru, Ecuador, Argentina, Uruguay och Colombia är de länder som lyckats bäst. Även andelen extremt fattiga har minskat – från drygt 22 till cirka 13 procent.

”Fattigdom och ojämlikhet fortsätter att minska i regionen. Detta är goda nyheter, särskilt mitt i en internationell ekonomisk kris”, säger Eclacs chef Alicia Barcena.

Latinamerika har dragit fördel av att de internationella priserna på regionens råvaror, särskilt soja och spannmål, har ökat. De ekonomiska resurser som skapats har använts till sociala satsningar och bidrag till fattiga familjer. Lönerna har också stigit, vilket bidragit till att andelen fattiga minskat.

Från Sveriges håll följer man utvecklingen med stigande intresse.

”Vi vill gärna öka vårt handelsutbyte med regionen”, sade handelsministerns statssekreterare Gunnar Oom (M) när han var på blixtbesök i Buenos Aires för några veckor sedan. Den latinamerikanska marknaden har blivit intressant för europeiska företag som vill bort från krisen.

Förra året ökade de utländska investeringarna i Latinamerika med 40 procent jämfört med året innan. Enligt Eclac uppgick investeringarna till 113 miljarder dollar. Det är främst företag från Spanien och Nederländerna som söker sig till den relativt välmående marknaden i Latinamerika.

För det krisdrabbade EU skulle det betyda en hel del att äntligen ingå ett frihandelsavtal med Mercosur, den sydamerikanska gemensamma marknaden där Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay ingår.

Men förhandlingarna har legat nere en lång tid efter oenighet kring tullar och europeiska jordbrukssubventioner. Ett frihandelsavtal mellan EU och Mercosur beräknas leda till att handeln ökar med mer än 50 miljarder kronor.

Nyckelfrågan är jordbrukssubventionerna som Frankrike och nio andra euroländer vill behålla. Så länge de insisterar på detta blir det inget frihandelsavtal.

Om man ändå skulle lösa knuten så skulle det vara en vitamininjektion för Sveriges del, som handelsminister Ewa Björling (M) sade för en tid sedan. Brasilien står för nästan 70 procent av Mercosur och Sverige har 200 företag i landet. Vid ett frihandelsavtal skulle den svenska handeln med regionen underlättas avsevärt.

I tider som dessa borde Europa tänka om och se mer på möjligheterna. Och det är bråttom. Enligt Eclac kommer Kina år 2015 att ta Europas plats som näst viktigaste handelspartner för Latinamerika. Tiden rinner iväg.  Frågan är om EU är redo att anta utmaningen.

EDUARDO BEREZÁN

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 28 december 2011

Tiderna förändras

Vi lever i en uppochner värld. Länder som tidigare blev uppläxade av den rika världen för att de missköte sin ekonomi och var skuldsatta är nu så starka att de kan ge tillbaka.
Så är fallet med Brasilien som kan sträcka ut en hjälpande hand till dem krisdrabbade Europa. Landet meddelade nyligen att det ställer upp med pengar till IMF för att stödja krisande euroländer.

I utbyte kommer det latinamerikanska landet att få mer inflytande i valutafonden, det lovade IMF-chefen Christine Lagarde som har varit på rundresa i Latinamerika. Lagarde försökte samla stöd i regionen för ökad global samarbete. Att saker och ting har förändrats visade också Argentinas president Cristina Fernandez de Kirchner när hon talade inför G20-mötet i Cannes i början av november. Hon pratade bland annat om krisen i Europa och föreslog en återgång till en seriösare kapitalism.

”Detta är ett slags anarki där ingen har kontroll över någonting”, sa Argentinas president. För tio år sedan upplevde just Argentina sin värsta kris någonsin, då var visa länder i Europa och IMF som pekade med fingret och dikterade vad som skulle göras och inte göras. 
Till skillnad från tidigare upplever Latinamerika politisk och ekonomisk stabilitet. Den globala krisen har inte riktigt nått hit. Tillväxten i regionen har varit konstant de senaste åren och fattigdomen fortsätter att minska.  
En rapport från FN organet ECLAC som publicerades nyligen visar att fattigdomen har gått ner från 48 till 30,4 procent, det är det lägsta noteringen på 20 år.

Den latinamerikanska marknaden börjar dessutom bli intressant för europeiska företag som vill bort från krisen. Förra året ökade de utländska investeringarna i Latinamerika med 40 procent jämfört med året innan. Enligt ECLAC uppgick de till 113 miljarder dollar.
Det är främst företag från Spanien och Nederländerna som söker sig till den relativ välmående marknaden i Latinamerika. Utan tvekan har tiderna förändrats ingenting är längre som det varit.
EDUARDO BEREZÁN
Publicerade i Global Finland 9.12.2011

Jordskreds seger för Cristina i Argentina

Cristina Kirchner tog hem en överlägsen seger i presidentvalet i Argentina. Hon blev omvald med över 53 procent av rösterna. Avståndet till tvåan socialisten Hermes Binner blev också stort, hela 37 procentenheter. Cristina som man kallar henne i Argentina kommer även att ha egen majoritet i parlamentet.

Presidentens popularitet kan förklaras med den höga ekonomiska tillväxten de senaste åren. I år kommer den att hamna på 9 procent. Den globala finanskrisen rör inte Argentina och enligt bedömare kan landets ekonomiska tillväxt bara jämföras med Indiens eller Kinas.

Hemligheten bakom Argentinas stadiga ekonomi är sojaproduktionen. Exportintäkterna har bidragit till att landet kunnat betala av räntan på sin utlandsskuld och satsa på sociala program. 

Argentina lägger idag 14,7 procent av sin budget på utbildning, medan lite mer än 5 procent går till hälsovården. Den mest akuta fattigdomen bekämpas med familjebidrag och andra statliga program. Fattigdomen som legat på 54 procent under krisåren 2001-2002 har minskat till 10 procent enligt officiell statistik.

Den goda ekonomin har hjälpt henne att fatta populära beslut som t ex införande av ett barnbidrag som omfattar 3 miljoner barn, utdelningen av en miljon laptops bland gymnasieungdomar samt en höjning av pensionerna som kommer 2,5 miljoner pensionärer till del.

Hon tar också tagit fördel av det faktum att oppositionen är splittrad och mycket svag och har egentligen väldigt lite att komma med. Cristina har ridit på en sympativåg efter hennes makes och tidigare president Nestor Kirchners bortgång för ett år sedan. I alla politiska tal har hon hänvisat till ”honom” och byggt upp en känsloladdat dramaturgi.

Cristina har också varit konsekvent i kampen för rättvisa när det gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna som begicks under militärdiktaturen och har kunnat rida fram på känslan av att det faktiskt går bra för landet. Nu måste hon förvalta det förtroende hon fått. Argentinarna följer henne med intresse, spänning och att döma av valresultatet mycket entusiasm.

Publicerade i Global Finland 25-10-11

Brasilien vill göra upp med sitt förflutna

 Det blåser nya vindar i Brasilien även vad gäller de mänskliga rättigheterna. Efter många turer och returer beslutade andra kammaren i det brasilianska parlamentet att en sannings-kommission skall bildas för att utreda de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under militärdiktaturen (1964-1985). Nu måste senaten säga sitt, men man tar för givet att beslutet går igenom.

Nu tar Brasilien ett historisk steg och mycket beror på presidentens Dilma Rouseffs engagemang i frågan. Hon beordrade kongressen att skynda på beslutet efter åratal av politiska diskussioner. Hon själv fängslades och torterades under militärdiktaturen. I bakgrunden finns militärerna som fruktar rättsprocesser för mord och tortyr och politiker som inte vill röra alldeles för mycket i det förflutna.

Sanningskommissionen kommer inte att ha domstolsbefogenheter för att döma de skyldiga. Dess uppgift blir bara att lämna en rapport till staten. Många ser detta som en svaghet och regeringen hade tidigare gjort klart att en amnestilag från 1979 som skyddar militärerna skall respekteras. Människorättsgrupper hävdar å sin sida att de bevis som kommissionen kan ta fram kommer att användas för att inledda rättsliga processer mot militärerna.
”Vi kommer att kämpa för att ställa de skyldiga inför domstol, vi vill att sanningen ska fram och vi vill också ha rättvisa”, säger advokaten Modesto da Silveira som försvarade politiska fångar under diktaturen.

Interamerikanska Domstolen för de Mänskliga Rättigheterna förklarade förra året att amnestilagen från 1979 kan inte ha någon rättslig verkan. Diktaturen i Brasilien var inte lika blodig som den i Chile eller i Argentina men brotten begicks. Enligt människorättsgrupper dödades mellan 400-450 vänsteranhängare och cirka 160 är fortfarande försvunna. Tortyr var satt i system, många människor fängslades och många fick gå i exil. Nu kan Brasilien göra upp med sitt förflutna. Frågan är bara om den politiska viljan räcker och att man är beredd att löpa linan ut.

Eduardo Berezán

Publicerade i Global Finland 4.10.2011

Entreprenörer efterlyser politisk vilja

Mer än 80 000 små och medelstora företagare från Honduras, El Salvador, Nicaragua och Guatemala går genom en utbildning för att förbättra sina möjligheter på marknaden.

De lär sig allt från administration till försäljning. Utbildningen pågår i tre år och stöds av IFAD, FN:s Internationella jordbruksutvecklingsfond. Syftet med initiativet på längre sikt är att skapa nya arbetstillfällen, öppna vägen till livsmedelssäkerhet och förändra livskvalitén.
Projektet kräver samarbete mellan många aktörer. Till exempel måste staterna med investeringar i infrastrukturen medan marknadskunskap behövs från den privata sektorn.
Problemet är att politiska åtgärder som skulle stimulera entreprenörerna saknas. Det behövs både möjligheter och incentiv för att mindre företag, oavsett sin storlek, ska kunna agera flexiblare och snabbare på marknaden.

Efterfrågan på Centralamerikas produkter är stor, men småföretagare vill ha utbildning inom administration och försäljning. Bild: flickr John Donaghy

Företagare vet behoven

Företagarna har ofta brist på kapital, vilket påverkar deras produktivitet. Till exempel i El Salvador utgör de små och medelstora företagen 99 procent av alla bolag i landet. Två tredjedelar av arbetstagarna jobbar hos dem. De har mer än 174 000 anläggningar och lokaler.
Företagarna efterlyser mjuka lån. De talar också om åtgärder som kan minska det teknologiska gapet. De vill ha mer utbildning inom administration och försäljning. IFAD:s projekt kommer därför lägligt, just utbildningen verkar vara både nyckelfrågan och den stora utmaningen för människorna i regionen.
Det finns viss orsak till optimism. Centralamerika har potential, bland annat är efterfrågan på regionens produkter stor. Panamakanalen håller på att byggas ut vilket ökar möjligheterna till nya investeringar och arbetstillfällen. Regionen har också träffat ett frihandelsavtal med EU.

Eduardo Berezán

Publicerade/16.6.2011/Global Finland

 

Rättvisan hinner i kapp bödlarna

Domstolen är sprängfylld av människor. Där finns släktingarna till både offren och förövarna. Spänningen ligger i luften men också sorg och förtvivlan. Bödlarna sitter tillsammans och från min plats i rätten kan jag se rakt in i deras ögon. Jag ser kylan, hatet men även förvåning. För mer än trettio år sedan kunde de bestämma över liv och död och nu sitter de där och ska dömas för brott mot mänskligheten.

Det handlar om El Vesubio, ett koncentrationsläger i militärdiktaturens Argentina på 70-talet.  Bara i El Vesubio försvann mer än 1 500 människor.Där sitter f.d. generalen Héctor Gamen, f.d. översten Hugo Pascarelli och fem militärer till. De är anklagade för 156 fall av tortyr och mord. De lyssnar på domarna, verkar nervösa och deras blickar är liksom tomma, jag undrar vad de tänker: ångrar de sig?  

Generalen och översten får livstidfängelse och de andra fem får sitta inne mellan 18 och 22 år. Människorna i rätten protesterar, de ville ha ännu hårdare straffar. Men de anklagade är alla gamla nu och kommer förmodligen att dö i fängelse. 28 år har gått sedan demokratin återinfördes i Argentina men såren efter militärdiktaturen är fortfarande öppna. Officiellt har 13 000 människor försvunnit under militärernas tid vid makten, 1976–1983, men människorättsorganisationer räknar antalet försvunna till 30 000.

1986 dömdes de högsta militära ledarna som stod i spetsen för kuppen till långa fängelsestraff. Men strax därpå, och som ett resultat av militära påtryckningar, antogs två amnestilagar. Några år senare blev alla som dömts benådade. Högsta domstolen beslutade 2007 att dessa åtgärder stred mot författningen. Beslutet öppnade äntligen vägen för rättvisan och nu är cirka 1 500 militärer häktade och i väntan på rättegång. Det har varit många turer och returer, det har tagit tid men Argentinas öppna sår kan nu kanske börja läka en gång för alla.
EDUARDO BEREZÁN

Publicerade i Global Finland 11.8.2011

Lattarinaiset astuivat politiikan näyttämölle

Global Finland /Blogi, 29.7.2011

Boliviassa puolet Evo Moralesin hallituksen ministereistä on naisia. Naapurin jätti Brasilia on vähän jäljessä, mutta maan naispresidentti Dilma Rouseff lienee tyytyväinen, sillä miltei 30 prosenttia ministereistä on naisia. Myös naapurimaa Argentiinalla on naispresidentti, ja maan parlamentissa naisten osuus on noussut neljästä prosentista 39:ään prosenttiin. Naiset ovat ryhtyneet hyökkäykseen miesten muutoin niin hallitsemassa politiikassa Latinalaisessa Amerikassa.

Mabel Bianco naisten oikeuksia puolustavasta FEIM-järjestöstä Buenos Airesissa kertoo innostuneena uusista tuulista. Hyvänä esimerkkinä hän mainitsee Chilen entisen presidentin Michelle Bachelletin, mutta puhuu lämpimästi myös Costa Rican Laura Chinchillasta ja jopa Keiko Fujimorista, joka pyrki hiljattain Perun presidentiksi. Naiset ovat näkyvästi mukana myös parlamenteissa ja kunnissa. Tämä on epäilemättä naisten vuosikymmen Latinalaisessa Amerikassa, Mabel Bianco sanoo.

Kehityskulku kiteytyy Michelle Bachelletissa. Hänestä on tullut tärkeä naisjohtaja koko alueella ja hänen eläkeuudistuksensa painii omassa sarjassaan. Uudistus paransi kaikkien pienituloisten chileläisten taloutta, mutta nosti ennen kaikkea naisia köyhyydestä. Monet naisten oikeuksien puolustajat sanovat, että se on tärkeintä mitä Latinalaisessa Amerikassa on tapahtunut viime vuosina.

Yhtenä syynä naisten poliittisen osallistumisen lisääntymiseen ovat parantuneet sosiaaliset olot; naiset ovat aiempaa korkeammin koulutettuja ja heitä on entistä enemmän mukana työelämässä. Myös muuttuneet asenteet naisjohtajia kohtaan vaikuttavat osaltaan.

Latinalaisen Amerikan naiset ovat tehneet urakalla töitä puolueissaan ja yhteiskunnallisissa liikkeissä ja päässeet mukaan poliittisiin valtarakenteisiin. Se on hyväksi alueelle, se on kohentanut tasa-arvoa ja se antaa toivoa paremmasta tulevaisuudesta.
Eduardo Berezán  
Ruotsinkielisen tekstin toimitti suomeksi Marja-Leena Kultanen

Tiempos duros en Argentina, memorias de un pionero sueco en la patagonia

La Secretaría de Cultura de la Provincia de Chubut  acaba de publicar

la traducción del sueco al castellano del libro de Oscar Lundqvist Hårda tag i Argentina.

El trabajo me  llevó su tiempo pero finalmente se  pudo terminar. Tiempos duros en la Argentina, ese es su título en castellano, es una especie de puente a la historia y al encuentro de culturas diferentes. La que sigue es una parte de mi prólogo;   

Oscar Lundqwist llegó a la Argentina a punto de comenzar el siglo veinte. Con apenas 20 años y como marinero ya había recorrido buena parte del mundo. Un hecho fortuito cambió su destino y lo condujo finalmente a la Patagonia una tierra virgen y llena de promesas. La Argentina de aquel entonces todavía no había cumplido su primer centenario y recibía a

inmigrantes de todo el mundo que se establecían a lo largo y ancho del país. Entre 1870 y 1914 ingresaron a la Argentina aproximadamente seis millones de extranjeros, la inmensa mayoría de ellos europeos: principalmente españoles e italianos, pero también franceses, suizos, alemanes, rusos, polacos y suecos. Los inmigrantes aceleraron el proceso de urbanización y  modificaron política, social y culturalmente el país. Había algunos suecos en Buenos Aires y un grupo importante en la provincia de Misiones. Atraídos por la actividad comercial de Oscar Lundqwist una decena de suecos llegaron hasta la patagonia. Emprendedor nato como tantos que se afincaron en el sur argentino, Oscar era inquieto, curioso y abierto al contacto con la gente. Su relato está estructurado en forma de anécdotas y tiene el color y la crudeza de una visión del mundo donde la perspectiva escandinava y europea de la época está siempre presente. El relato nos lleva por caminos hasta entonces nunca recorridos y nos habla de encuentros entre culturas, vivencias compartidas y sueños de progreso. Oscar Lundqwist fue testigo del nacimiento de la ciudad de Comodoro Rivadavia y su almacén de ramos generales, el almacén de los suecos, dio origen a un pueblo, Gobernador Costa. Tiempos duros en Argentina es un relato autobiográfico  que desde un rincón de la  inmensa geografía sureña  deja un valioso testimonio de la Patagonia y de la Argentina de aquel entonces.

/Eduardo Berezán

www.sueciaenargentina.com.ar/historia/cuentos.html
http://chubutbusiness.com/

Latinamerika: Kvinnor intar den politiska scenen

EDUARDO BEREZÁN
publicerade i Global Finland / 26.7.2011
I Bolivia är hälften av alla ministrar i Evo Morales regering kvinnor. Kolossen Brasilien ligger lite efter, men den kvinnliga presidenten Dilma Rouseff måste ändå vara nöjd, nästan 30 procent av hennes ministrar är just kvinnor. Grannen Argentina har en kvinnlig president och de argentinska kvinnorna har ökat sin närvaro i parlamentet från 4 till 39 procent. I den annars så mansdominerade latinamerikanska politiken är kvinnorna verkligen på offensiven. 

Mabel Bianco från kvinnorättsorganisationen FEIM i Buenos Aires, berättar entusiastiskt om det nya som sker. Son ett gott exempel nämner hon Chiles f d presidenten Michelle Bachellet, men hon talar också varmt om Laura Chinchilla från Costa Rica och även om Keiko Fujimori som nyligen försökte bli Perus nye president. Kvinnorna är också starkt representerade i parlamenten och i kommunerna. Det här är utan tvekan kvinnornas årtionde i Latinamerika, säger Mabel Bianco.

Just Michelle Bachellet är något av ett latinamerikanskt paradigm. Hon har blivit en viktig kvinnlig ledargestalt i regionen och hennes pensionsreform står nästan i en klass för sig. Reformen förbättrade ekonomin för alla chilenare som haft låga inkomster men framför allt hjälpte kvinnorna att komma ur fattigdomen. Flera kvinnorättskämpar säger att detta är just bland det viktigaste som skett i Latinamerika de senaste åren.
En förklaring till det ökade kvinnliga politiska deltagandet i Latinamerika är att de sociala villkoren har förbättras, kvinnorna har haft tillgång till högre utbildning och det finns fler kvinnor i arbetslivet. En förändrad allmän attityd till kvinnligt ledarskap har också spelat in.

Kvinnorna i Latinamerika har arbetat hårt inom partier och sociala rörelser och fått tillgång till den politiska maktstrukturen. Det har blivit bättre i regionen, det är lite mera jämlikt och det inger förhoppningar inför framtiden.

Stinkande flod på Buenos Aires bakgård

Dumpade miljögifter har gjort den argentinska floden Riachuelo till en av världens mest förorenade vattendrag. 11 000 människor bor i riskområdet och utsätts dagligen för giftiga ämnen som arsenik, DDT och PCB. Riachuelo, ”den lilla floden”, mynnar ut i stadsdelen La Boca i Buenos Aires. En liten båttur där är rena mardrömmen. Vattnet är som lera, tjockt av föroreningar. Turisterna strövar omkring i den pittoreska stadsdelen La Boca – många ovetande om det som utspelar sig bara några hundra meter därifrån.
Floden sträcker sig 64 km i Buenos Aires-provinsen. Området är tätt befolkat och fattigt. Fem miljoner människor bor i floddalen i La Matanza. Över en tredjedel av dem saknar dricksvatten och mer än hälften har inget avloppssystem.


I vattnet finns bland annat arsenik, DDT, PCB, bly, kvicksilver, zink och bekämpningsmedel. En hälsoundersökning som genomfördes nyligen bland barn i La Matanza visade höga halter av bly hos mer än hälften av de studerade fallen. Lung- och hudsjukdomar är också vanliga.
Situationen är så allvarlig att den högsta domstolen fattade ett beslut 2008 som tvingar myndigheterna att agera för att sanera floden. Domstolen beslutade också att människorna som bor i de kåkstäder som vuxit fram vid floden måste flyttas till säkrare områden. Företagen måste låta bli att dumpa gifter i floden.
En myndighet, Acumar, bildades för att se till att domstolsbeslutet följdes – men inget stort hände. Människorna i högriskområdet, 11 000 personer enligt officiell statistik, bor kvar i sina kåkstäder och företagen fortsätter att förorena floden.

”Vi är bekymrade över att så lite har gjorts och att kontrollen över vad som dumpas i floden är så bristfällig”, säger Felix Cariboni från miljöorganisationen Greenpeace i Argentina.
Några framsteg har gjorts vad gäller rengöringen av stränderna och borttagningen av gamla, rostiga fartyg men det räcker inte långt.


I takt med industrialiseringen på 1940-talet växte det upp hundratals verkstäder och industrier utmed floden. Då var det ingen som tänkte på miljön. Idag utgör Riachuelo en miljöbomb och ett allvarligt hot mot människornas hälsa. Sedan 90-talet har BID, Interamerikanska utvecklingsbanken och Världsbanken lånat ut sammanlagt ungefär 750 miljoner euro för att rena floden. Men en del av pengarna försvann. De gick till andra projekt eller hamnade i handen på korruptionen.


Nu vill Greenpeace och andra miljöorganisationer ha ett nationellt register över farliga ämnen. Då kan man sätta upp konkreta mål för att minska utsläppen i floden. Enligt Felix Cariboni från Greenpeace är målet att dumpning av giftiga avfall i floden ska upphöra helt år 2020. Men som läget ser ut just nu verkar förslaget väldigt avlägset.


Eduardo Berezán
Publicerade i Global Finland 29-06-11

Suecia se va de la Argentina

Por razones de presupuesto Suecia cierra su embajada en Buenos Aires. La medida se hará efectiva en tres meses más pero el país nórdico ya esta reduciendo sus actividades en el país. A Suecia le faltan 300 millones de coronas, cerca de 44 millones de dólares, para mantener a su representación diplomática en el país y en otras cuatro naciones del mundo

La medida fue tomada en diciembre pasado. El gobierno sueco minoritario por dos bancas en el Parlamento perdió entonces en una votación frente a la izquierda y la extrema derecha que proponían recortes al presupuesto de la cancillería. La medida abarca también a las embajadas en Bélgica, Vietnam, Malasia y Angola.

“La decisión de cerrar la embajada es independiente de las buenas relaciones diplomáticas que Suecia mantiene con la Republica Argentina” dice a Notio la embajadora de Suecia en Buenos Aires, Charlotte Wranberg.

Sin su embajada, que se instaló oficialmente en el país en 1906 Suecia deberá tener algún tipo de representación en la Argentina, pero hasta el momento se desconoce la estructura y las atribuciones que tendrá.

“Ahora se trata de buscar nuevas formas para mantener y desarrollar el vínculo que tenemos con la Argentina” dice Charlotte Wranberg.

Sea cual fuere la estructura que Suecia determine para su futura representación, tal vez sea un consulado honorario, la última palabra la tendrá la Argentina, que como país anfitrión y de acuerdo a las leyes de la diplomacia puede vetar las propuestas de Suecia.

En tanto en el palacio San Martín, nadie dice nada sobre el cierre de la representación diplomática. Fuentes de la cancillería argentina señalan sin embargo que el silencio es una muestra de la irritación que la decisión sueca produce en Buenos Aires. Una muestra de que las cosas no están del todo bien fue el hecho de que en la recepción por el día nacional de Suecia que se realizó en la residencia de la embajadora el pasado 9 de junio una mayoría de los invitados de la cancillería argentina optó por no hacer acto de presencia.

Replantear la estrategia
La Cámara de comercio sueco-argentina y el consejo de exportaciones de Suecia tendrán seguramente un nuevo rol para fomentar las relaciones entre Suecia y la Argentina, a partir del próximo 30 de septiembre que ha sido fijado como el día en que la embajada cerrará definitivamente sus puertas en el país. En la Cámara de Comercio en tanto la nueva situación ha generado interrogantes por el futuro que se avecina.

"La embajada es un aliado estratégico muy importante para fomentar el intercambio comercial y los negocios entre ambos países, ahora debemos replantearnos un poco como seguir trabajando, estamos arriesgando que la imagen de Suecia, la marca 'Suecia' en términos de mercado, se pueda perder en la Argentina" dice a Notio María Elena Aguerre Gerente General de la Cámara de Comercio Sueco Argentina.

Hace unas semanas una delegación del organismo viajó a Estocolmo con el objetivo de que el gobierno sueco de marcha atrás con el cierre de la embajada en Buenos Aires, pero la delegación volvió con las manos vacías.

"Estamos en tiempo de descuento pero seguiremos buscando que se revierta la decisión" dice con la preocupación dibujada en el rostro María Elena Aguerre.

Buenas relaciones comerciales.
Aunque parezca paradójico las relaciones comerciales entre ambos países nunca han sido mejores. Las empresas suecas que operan en la Argentina, unas cuarenta en total, aportan al país más de quinientos ochenta millones de pesos en impuestos directos, emplean a más de diecinueve mil personas y realizan inversiones de capital por casi seiscientos millones. Estas empresas han facturado aproximadamente seis mil millones de pesos en el 2008 y han exportado por cerca de mil doscientos millones.

En tanto el intercambio comercial entre ambos países se ha fortalecido. Argentina exporta a Suecia por valor de casi 80 millones de dólares y las importaciones del país nórdico ascienden a los casi 270 millones de dólares. En los últimos tiempos Argentina aumentó sus exportaciones a Suecia en casi un 18 por ciento.

En la Argentina viven alrededor de dos mil suecos. Una tercera parte vive en Buenos Aires. Suecia tiene consulados en Córdoba, Tucumán y Misiones. En la ciudad de Oberá que se fundó con inmigrantes suecos hay un centenar de descendientes de aquellos pioneros que todavía mantienen vivo el idioma y las tradiciones culturales. El cierre de la embajada causó sorpresa y una gran incertidumbre en la colonia sueca residente en el país.

"Hoy sentimos tristeza y pensamos en todos los que se esforzaron durante tanto tiempo para que Suecia se posicione como lo ha hecho en la Argentina" dice a Notio Claes Henriksson que preside la Asociación Sueca.

Henriksson se niega a bajar los brazos y con tono optimista recuerda que otro país nórdico, Dinamarca tuvo que cerrar su representación diplomática en el 2002 pero la reabrió cinco años más tarde.

"Estoy seguro de que Suecia hará lo mismo y en un futuro cercano volverá a abrir las puertas de su embajada en Buenos Aires".

Eduardo Berezán
nota publicada en Notio.com.ar el 16-06-11

Curiosidades de una historia bicentenaria

Las relaciones entre Suecia y la Argentina comenzaron con la misma independencia nacional en 1816.  El único extranjero presente cuando se firmó la declaración de la independencia en Tucumán el 9 de julio de aquel año, fue un sueco, el capitán Adam Graaner. El oficial fue enviado allí para indagar la posibilidad de que la nueva nación, que discutía su futura forma de gobierno, tenga un monarca sueco. Las relaciones diplomáticas de cualquier manera comenzaron mal. En 1835 fue encarcelado el cónsul general de Suecia John Tarras. Fue detenido por orden de Rozas por no presentar en tiempo y forma el reconocimiento del reino de Suecia a la Argentina.

Al país también llegaron los arquitectos suecos Henrik Åberg y Carl August Kihlberg que alcanzaron renombre internacional tras diseñar la Casa Rosada y la Academia de Ciencias de Córdoba.
Suecia también está relacionada con la gran pasión argentina; el futbol. El club Boca Juniors tomó sus colores de la bandera de Suecia.  El científico y explorador sueco Otto Nordenskjöld fue rescatado de la Antártida en 1903 por una embarcación argentina, un hecho que concitó la atención mundial de la época y estrechó los lazos entre los dos países.

Dos suecas Ursula Wirth y Ewy Rosqvist ganaron la carrera de turismo de carretera de 1962. Sin sacar el pie en el acelerador, las suecas ganaron las seis etapas de la competencia y se metieron para siempre en el corazón de los argentinos.
Eduardo Berezán

alla rustar utom en

KRÖNIKA/OmVärlden 

Publicerad: den 18 april 2011

Jag läser inte utan förvåning att mer och mer vapen säljs i världen. Sipri, Stockholms internationella forskningsinstitut konstaterar i en rapport att mitt under finanskrisen 2009 såldes vapen i hela världen för 14,8 miljarder dollar. Det är en ökning med hela 8 procent från året innan. En del av dessa vapen har sålts i Latinamerika och regionens vapenförråd börjar bli överfulla.

Under de senaste sex åren har vapenförsäljningen till Latinamerika ökat med 150 procent jämfört med första hälften av 2000-talet. Bedömarna ser ett viss tävlingsbeteende i regionen men vill inte gå så långt som att kalla det hela för kapprustning. Man vill gärna tro att det hela handlar om att föråldrade vapensystem måste förnyas. Men många anser också att spänningar mellan Colombia och Venezuela, där även Ecuador är inblandat, har bidragit till att mera vapen har köpts i regionen till vapenproducenternas stora glädje. 

Medan Chile, Brasilien, Ecuador, Colombia och Venezuela satsar miljarder dollar på nya vapensystem, finns det ett land som gör tvärtom, det är Argentina. Landet lägger bara 0,8 procent av sin BNP på försvaret. 

Det slår mig att Argentina med alla sina konflikter och ofullkomligheter ändå skulle vara ett paradis för en fredsaktivist. Försvaret är nämligen lågprioriterat. De tidigare så mäktiga och högfärdiga militärerna är bara en skugga av det de varit och de cirka 55 000 soldaterna som i dag utgör arméns hela styrka skulle inte kunna fylla en större fotbollsarena i Buenos Aires.         

Faktum är att om en väpnad konflikt skulle bryta ut skulle landet kunna råka ganska illa ut. Enligt beräkningar skulle till exempel flottan kunna försvara sig bara i två timmar, armén kan göra motstånd i några få dagar och flygvapens stridsmöjligheter med sina föråldrade Mirage-plan, är nästan obefintliga.

Orsakerna till att man lägger så lite resurser på försvaret måste sökas i brotten mot de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturen på 1970-talet, nederlaget i kriget mot Storbritannien om Falklandsöarna/ Malvinas 1982 och även i det stora ekonomiska kollapsen i början av 2000-talet.

Alla tre faktorerna spelar en väsentlig roll i sammanhanget men brotten mot de mänskliga rättigheterna, så brutala och så omfattande, står fortfarande i en klass för sig. 

För åtta år sedan inledde den nu avlidne presidenten Nestor Kirchner en process som gjort det möjligt att ställa de som begick övergrepp under militärdiktaturen inför rätta. De lagar som gav militärer amnesti för mord och andra övergrepp upphävdes. Fram till nu har sammanlagt 820 personer ställts inför rätta för brott som begicks under diktaturtiden. Bara förra året dömdes 110 militärer till långa fängelsestraff. Den före detta diktatorn, generalen Jorge Rafael Videla, hör till den skaran och dömdes i december till livstidsstraff för 49 fall av kidnappningar, tortyr och mord.

Militärerna har varit en mäktigt politisk faktor i Argentina. De genomförde under 1900-talet ett tiotal statskupper, styrde och ställde i samhället och kunde lägga mellan 1,5 och 3 procent av BNP på försvarsutgifter. Men efter att demokratin återinfördes 1983 har försvaret minskats drastiskt och 1995 kom kronan på verket då den allmänna värnplikten avskaffades.

Nya nedskärningar av försvaret gjordes för ett par år sedan, och planer på att köpa nytt försvarsmaterial har än så länge lagts på is. I dag går pengarna någon annanstans, argentinarna har nämligen mer angelägna behov än att köpa vapen. Landet har blivit bättre på fattigdomsbekämpning, hälsovård och utbildning och verkar ha döva öron för det vapenskrammel som hörs från grannländerna.

I dagens Argentina löser militärerna sina uppgifter med de medel som står till buds. Det gör de i tystnad, nästan utan protester, lite skamset. Det civila samhället styr över dem, må det alltid förbli så.

Eduardo Berezán