miércoles, 7 de diciembre de 2016

Bernadotte och monarkiprojektet i La Plata-länderna





"Över femtusen milissoldater från provinsen inställde sig till häst, rustade med spjut, svärd och en del med gevär; envar med de inhemska jakt- och krigsredskapen: rep och boleadoras… [det sistnämnda ett kastvapen och fångstredskap som användes för att fånga in djur genom att sno sig runt djurens ben] Glädjetårarna och entusiasmen gav denna ceremoni en högtidlig karaktär som intensifierades av den lyckosamma idén man fått att samla folket på samma fält där den spanske generalen Tristáns trupper fyra år tidigare besegrats av patrioterna.

Där svor de nu, på sina stupade vapenbröders självaste dödsplats, att de med sitt eget blod skulle försvara fäderneslandets självständighet." Texten, som tillhör den svenske kaptenen Johan Adam Graaner, beskriver folkfesten i Tucumán den 25 juli 1816 som hölls för att fira självständighetsförklaringen som ägt rum två veckor tidigare. Graaner blev vittne till dessa dagars tilldragelser och var kanske den ende utlänningen på plats i Tucumán när nationen förklarades självständig. Hans närvaro var dock inte något tillfälligheternas spel. Han hade fått ett konkret uppdrag av Sveriges kronprins, Carl Johan Bernadotte.

Efter slaget vid Waterloo 1815 hade Europas karta ritats om och för Bernadotte, denne lysande militär och jakobin, hade sakernas tillstånd inte riktigt blivit som han tänkt sig. Kronprinsen kände sig inte säker i Sverige. Landet var märkt av politisk instabilitet och palatsintriger, och som om detta inte var nog klamrade sig Karl XIII, gammal, senil och sjuk, enträget fast vid livet och försköt därmed dagen då Bernadotte skulle kunna få överta tronen. Löftet från tsar Alexander I att erbjuda Bernadotte den franska tronen om han hjälpte till att störta sin tidigare vapenbroder,

Napoleon, hade blåsts bort av historiens nyckfulla vindar, liksom möjligheten att ta över den kejserliga tronen i Tyskland. Detta sakernas tillstånd lämnade ett alternativ kvar för Bernadotte: ett hypotetiskt kungadöme i Rio de la Plata. I mars 1816 försökte de Förenade provinserna påskynda självständighetsförklaringen samtidigt som man febrilt diskuterade det framtida statsskicket. Förespråkarna för en monarki var i majoritet och en av de mest entusiastiska var landets överhuvud, el Director Supremo, Juan Martin Pueyrredón. För Pueyrredón skulle en monarki med en europeisk kronprins från de finaste kungahusen garantera självständigheten i denna del av den Sydamerikanska kontinenten. Kapten Graaner anlände till Tucumán i slutet av maj.

Där håller han möten med kongressens tillfällige ordförande, Pedro Ignacio de Castro Barros, och flera kongressledamöter. Kort därefter reser han till Alto Peru för att besöka trupperna i de norra delarna som inväntade en attack från de spanska styrkorna. Den 15 juni anländer Graaner till Cobos i Salta, ett gammalt spanskt fäste som användes som lägerplats av Martin Miguel de Guemes styrkor. Där möter han slutligen Juan Martin de Pueyrredón. Graaner och Pueyrredón träffades förmodligen vid flera tillfällen.

Det måste nämnas att båda familjerna Bernadotte och Pueyreddon kom från regionen Pau i de franska Pyrenéerna och de kände varandra väl. Det står inget om det i de svenska källorna men under dessa möten torde Graaner ha redogjort för Bernadottes intresse för att kandidera till ett möjligt kungadöme i Rio de la Plata. Det bekräftas av ett brev från den franske översten, Hilaire Le Moyne, till det franska utrikesministeriet, vilken märkt Bernadottes planer. Le Moyne själv hade med sig en kandidat som var ingen mindre än självaste Louis Philippe, hertigen av Orléans, sedermera Frankrikes kung. I februari 1818 dör Karl XIII och efter åtta års väntan kan Bernadotte slutligen överta den tronen i det skandinaviska landet.

Det monarkistiska projektet i Rio de la Plata får även det ett avslut i och med 1819 års konstitution. De svenska och argentinska vägarna korsades oväntat i början av 1800-talet, vilket har frambringat flera frågetecken, från båda sidor av atlanten. Historien lekte för en stund med tanken på att förena en prins osäker på sin framtid och ett land som ville säkra sin frihet. Men vägarna förenades aldrig. Argentina blev republik och i Sverige, under den kalla vintern 1818, inleddes den dynasti som består än idag

Sverige och Argentina – 200 år av relationer



ViTisdagen den 15 mars anordnade ambassaden tillsammans med Universidad de Buenos Aires (UBA) och argentinska utrikesministeriet ett seminarium på temat ”Sverige och Argentina – 200 år av relationer”. Eventet, som ägde rum på UBA:s ekonomiska fakultet, inleddes med anföranden av dekan César Albornoz, minister Conrado solari Yrigoyen från argentinska utrikesministeriet, och ambassadör Gufran Al-Nadaf.
Tisdagen den 15 mars anordnade Svenska ambassaden tillsammans med Universidad de Buenos Aires (UBA) och argentinska utrikesministeriet ett seminarium på temat ”Sverige och Argentina – 200 år av relationer”. Eventet, som ägde rum på UBA:s ekonomiska fakultet, inleddes med anföranden av dekan César Albornoz, minister Conrado solari Yrigoyen från argentinska utrikesministeriet, och ambassadör Gufran Al-Nadaf.

Särskild inbjuden gäst var Latinamerikaexperten Fredrik Uggla, professor vid Stockholms universitet. I ett samtal med den svensk-argentinske journalisten Eduardo Berezán togs flera historiska milstolpar upp i de svensk-argentinska relationerna med tyngdpunkt på den svenske kaptenen Johan Adam Graaners deltagande vid Argentinas självständighetsförklaring i Tucumán den 9 juli 1816. 

Seminariet innehöll även audiovisuella inslag; det visades två förinspelade videointervjuer med expertutlåtanden från ekonomiprofessorn Noemí Brenta och den argentinska diplomaten Mariana Alvarez. Dagen avslutades med en visning av dokumentären Tillbaka till Södern - Vuelvo al Sur; en film om migration, flyktingskap och identitet sammanflätad i tangon. Mer än 100 personer deltog i seminariet, bland dessa från argentinska utrikesministeriet, diplomater, olika NGO:s, akademiker, och representanter från svenska kolonin.

domingo, 11 de octubre de 2015

Un mundo sin paz por la crisis/publicado por observador global el domingo, 21 de junio de 2009




 por Eduardo Berezán
Desde que se desató la crisis financiera a fines del año pasado la Tierra se transformó en un lugar más peligroso para vivir. El estudio Índice de Paz Global revela que hay una correlación entre crisis económica y disminución de los niveles de paz. ¿Qué haremos al respecto?
La paz tampoco se salva de los coletazos de la crisis. El mundo es hoy más violento justamente como una directa consecuencia de la crisis económico-financiera que golpea a los mercados desde fines del año pasado. Esta afirmación se desprende del Índice de Paz Global (PGI) presentado recientemente. El PGI, que se publica por tercera vez, caracteriza a los países de acuerdo a sus relativos estados de paz, o "la ausencia de violencia", como también lo define. "La paz es un objetivo concreto que puede ser evaluado, no sólo en términos sociales sino también en términos económicos", explicó el presidente del PGI, Clyde McConaghy.

ÍNDICE DE LA PAZ MUNDIAL
El documento señala que, mientras la economía global se desplomaba en el 2008, crecía gran parte de los indicadores empleados por el PGI para medir la paz como la probabilidad de manifestaciones violentas y de inestabilidad política. Al mismo tiempo otros indicadores como el respeto a los Derechos Humanos descendían. Este año el estudio clasificó a 144 naciones -en 2008 fueron 140- y las ha ubicado en una lista ordenada según su falta de violencia.
Los países seleccionados representan casi el 99% de la población mundial.De acuerdo al análisis realizado, el país más pacífico del mundo es Nueva Zelanda seguido por Dinamarca y Noruega. En el cuarto lugar se encuentra Islandia, que encabezó la lista en el 2008 pero cayó este año a raíz de la violencia suscitada en el país por la crisis económica. En contrapartida Irak volvió a ocupar la categoría del país más violento, o si se quiere menos pacífico, permaneciendo en el último puesto de la clasificación. Afganistán, Somalia, Israel y Sudán son los siguientes países menos pacíficos, ocupando los puestos 143 a 140, respectivamente.

En cuanto a América Latina, Colombia sigue siendo el país más violento de la región y también uno de los más agresivos del mundo, ocupa el lugar número 130. Chile conserva el primer lugar en la región (20 en el mundo) y lo sigue Uruguay (25 a nivel global). Argentina está en el puesto 66. La falta de paz genera pérdidas en más de un aspecto. Según McConaghy el impacto económico mundial de la pérdida de la paz será de 7.200 billones de dólares.
Los beneficios de la paz son, por otro lado, sustanciales, y los gobiernos y empresas deben considerar seriamente cómo adoptar prácticas y políticas que la promuevan. Esto ayudaría también a lograr objetivos financieros.Si la falta de paz y tranquilidad genera violencia y enormes pérdidas económicas, desarrollos estables y pacíficos pueden tener un gran significado.
Hoy la humanidad tiene grandes desafíos por resolver. Se trata de la escasez de alimentos, la falta de agua, el cambio climático, entre otros. Con más paz aumentan las posibilidades de enfrentar con éxito esos desafíos; con menos paz las posibilidades disminuyen. ¿Qué camino seguiremos en el futuro? Por ahora la respuesta es sólo un gran interrogante.

Supervisados por expertos

El Índice de Paz Global (PGI) es parte del Instituto de Economía y Paz, un organismo que examina la relación entre el desarrollo económico, el sector privado y la paz. Fundado por el filántropo y empresario australiano Steve Killela, el PGI está supervisado por un equipo internacional formado por expertos en paz. Los análisis corren por cuenta de la Economist Intelligence Unit, utilizando datos de 2008 procedentes de fuentes tan diversas como por ejemplo el Instituto Internacional de Estudios Estratégicos, el Banco Mundial y las Naciones Unidas.
Entre los indicadores internos que utiliza el IPG se incluyen homicidios, cantidad de detenidos en prisiones, tenencia de armas y el nivel del crimen organizado; en tanto los indicadores externos abarcan el tamaño de las fuerzas armadas, las exportaciones e importaciones de armas y las relaciones con los países vecinos.
El IPG también cuenta con el asesoramiento, entre otros, de Dalai Lama, el ex presidente norteamericano Jimmy Carter, el ex secretario general de la ONU, Kofi Annan y el ex presidente finlandés y Premio Nobel de la Paz Martti Ahtisaari.